18

Det har passerat 18 månader sedan hon förlorade den 18 månader långa kampen. Idag är det den 18 september. Datumet som förändrade vårt liv helt. Det liv som började för tre år sedan.

Den 18 september 2010

Det är lördag och solen lyser. Det är en sådan där jättefin lördag mitt i september. Sjuksköterskan på sjukvårdsupplysningen tycker att vi ska gå till doktorn och kolla upp det. Nora har feber för fjärde dagen i rad och ont i ena sidan av magen. Det är lite svullet också. Troligtvis inget konstigt alls men lika bra att kolla upp.

Vi äter frukost, klär på oss och promenerar ner till närakuten.

-Vi går nu. Ses på kaffestället om en stund, ropar jag till Marcus och Ivar.  

Vi promenerar genom folkvimlet i gamla stadsdelen, Nora i vagnen och jag bakom. Det är mycket folk som fikar i solskenet. På närakuten är det kort kö och strax är vi inne hos läkaren som är mörk, trevlig och trygg. Han klämmer henne på magen och frågar några frågor. Säger att vi behöver göra ett ultraljud.

-Har ni bil? frågar läkaren. 

-Ja, men inte med mig, svarar jag. 

-Då beställer vi en taxi.

-En taxi? Betalar ni den?

-Ja. Jag tänker att det är snällt och generöst.

Strax därefter sitter vi i taxin. I min hand ligger ett vitt kuvert. Jag tittar ner på det och ser att det inte är igenklistrat. Får en impuls att öppna och titta men gör det inte. Jag ringer till Marcus och berättar. Han låter orolig och rädd. Jag blir irriterad, det finns väl inget att vara orolig för.

På närakuten blir vi snabbt omhändertagna och får komma in på ett rum. En ljushårig, söt läkare kommer in. Hon klämmer henne också på magen och frågar några frågor. Säger att hon känner något där, i magen, men vet inte vad. Man måste göra ett ultraljud. Dörren öppnas. Marcus kommer in. Han ser rädd ut. Runt ögonen syns spår av gråt. Över huvudet på Nora mimar han orden, de där orden, det kan vara en... Jag blir arg, riktigt arg. Och fruktansvärt rädd. Jag slår bort den, känslan. 

Vi får komma till ultraljud.

-Då ska vi göra ett ultraljud, det kan nog vara njurbäckeninflammation det här, säger läkaren.  Lättnad. Jag känner känslan av lätthet. Ja, så klart det kan. Vi misstänkte ju urinvägsinflammation i början av sommaren. Då var det ju det trots allt. Så klart. Hur kunde jag ens för en sekund tänka det värsta, det otänkbara.

Doktorn lägger gele på hennes mage och börjar dra ultraljudsapparaten fram och tillbaka. Han börjar mäta. Det låter blipp. Blipp, blipp. Ett litet svart streck. Ett kryss på varje sida. Blipp, blipp. Han är tyst. Blipp, blipp.

-Jag undersöker nu och berättar sedan vad jag ser, säger han.  Blipp, blipp. Jag ser siffror och streck på skärmen och läser in ett allvar men slår bort det. Så stänger han av apparaten och torkar bort gelen.

-Jag ser en förändring på vänster njure som är ungefär 10 cm stor, säger han.  Det blir svart. Det snurrar och känns tungt. Som att jag dras neråt i ett djupt svart hav.

-Jag måste lägga mig ner, säger jag.  Läkaren och en sjuksköterska drar fram en brits.  Vi blir inskrivna på barnakutens korttidsavdelning och får rummet med Nalle Puh. Nora vill hellre ha rummet med Hello Kitty men det är upptaget.  Det blir kväll och två sjuksköterskor, en manlig och en kvinnlig, kommer in i vårt rum. 

-Ni ska få följa med oss, ni ska få komma till rätt avdelning, säger den ena.  Jag vet inte vart det är. Mitt barn har en förändring i njuren. Vilken avdelning tillhör man då? Nora sätter sig i vagnen. Vi rullar ut ur rummet och in i hissen. Den ena sjuksköterskan trycker på knappen för våning 3. Jag hinner snabbt titta på kartan i hissen. Våning 3 Barncancercentrum. Det står Barncancercentrum på våning 3. På de andra våningarna står det vårdavdelning. Vårdavdelning 324. Vårdavdelning 325. Vårdavdelning 323.

Vi rullar ur hissen och går runt hörnet. Vi ska gå in där det står Barncancercentrum. Tänk att man tillhör något som heter Barncancercentrum när man har en förändring i njuren. Det visste inte jag. Det är nytt för mig.

Vi får ett rum men jag minns inte vilket. Men att den manliga sjuksköterskan frågar henne om hon vill ha något.

-Jag vill ha chips, säger Nora. 

-Chips, det ska jag ordna, svarar han.  Vi sover där den där natten, alla tre. Vi ligger nära. Hon ligger mitt emellan oss. Det är tyst och luften är tung. Vi vet inte att vi exakt arton månader senare kommer ligga i ett likadant rum. Lika nära, lika tätt och lika tyst. För sista gången.

/Lena Forsaeus