Litiumbehandling skyddar mot kognitiva biverkningar efter strålbehandling av hjärnan

Litiumbehandling skyddar mot kognitiva biverkningar efter strålbehandling av hjärnan

Ungefär 80 % av de barn som behandlats för en hjärntumör blir långtidsöverlevare, men ofta till ett högt pris i form av så kallade seneffekter, t ex nedsatt intellektuell förmåga och störd tillväxt. Tack vare stora framsteg i behandlingen har vi en växande grupp människor bland oss som inte fanns tidigare, och idag är så många som 1 av 600 unga vuxna bland oss överlevare efter barncancer. Modern forskning visar att hjärnans plasticitet (formbarhet) är större än vi tidigare trott, och att det finns mycket vi kan göra för att påverka dess funktion. Av de olika behandlingar vi provat experimentellt under årens lopp står litium ut som den mest lovande. Litium har använts under årtionden vid behandling av bipolär sjukdom, även hos barn. Litium skyddar mot akut skada och stimulerar läkning. Viktigt i detta sammanhang är att litium inte skyddar tumörceller, snarare tvärtom. Barn 5-18 år, med konstaterad hjärntumör som ska strålbehandlas, rekryteras från alla barnonkologiska centra i Sverige, samt preliminärt även från Danmark, Finland, Norge, Kanada och Frankrike. Detta sker oftast i samband med att hjärntumören upptäcks och planering av strålbehandling inleds. Våra planer har väckt stor entusiasm internationellt. Till exempel har Jacques Grill och Eric Bouffet, två av de mest namnkunniga barnneuroonkologerna i världen, uttryckt sin önskan att ansluta till studien. Litiumbehandlingen börjar ca två veckor innan strålbehandlingen, fortgår under hela strålbehandlingsperioden och fortsätter 6 veckor efter. Kontrollpatienter behandlas med placebo (icke verksamt läkemedel). Neuropsykologiska tester, radiologi, farmakokinetik och biverkningsprofiler utvärderas, och processhastighet 2 år efter strålbehandling är det primära utfallsmåttet. Om seneffekterna efter den intensiva behandlingen hos de allt fler barn som överlever sin cancersjukdom kan minskas skulle det minska lidandet för patienterna och deras familjer, samt reducera de medicinska och sociala kostnaderna.