Läsarnas berättelser

Med anledning av att tioårsdagen för min dotters död närmar sig, kretsar mina tankar just nu mycket kring denna händelse. Den 26 mars har jag har levt utan henne i tio år. Hur gick det till? Dagen hon dog kändes otänkbart att leva utan henne en endaste minut... Nedan har jag skrivit några rader om att förlora sitt barn i cancer.

Sorgen efter henne

En ovanlig insamling, ja, det må jag säga att det kommer att bli. Jag heter Tomas Lind och bor i Jönköping. I många, många år har jag känt en inre längtan och/eller en viss vision av att vilja göra något för andra människor. Det är lätt att man skjuter det på framtiden, men nu kom den rätta tiden.

Att överleva cancern klarade jag. Skuldkänslorna för att jag gjorde det är värre.

Behandlingen över

När man haft ett tufft liv vet man att drömmar kan vara den sköra tråden som håller en kvar vid liv. Drömmar som att kunna röra armar och ben igen, drömmar om att vilja drömma.

Min son Alex fick Ewings sarkom i jan 2008 o behandlades till jan 2009. Nu har det gått 2 år sen cellgiftningen slutade.

Det började en gång för länge sedan. Jag är mamma till en flicka som föddes med hjärntumör. Idag är hon sju år gammal.

Min goa tjej föddes 2004 9/12. Glad o pigg som alla andra barn är ända fram tills November 2010.

Februari 2008 tog han sista cellgifttabletten och där trodde vi det tog slut...

För ett år sedan fick jag cancer, kampen har varit hård men nu är jag helt återställd...

"Han var fem år då vi fick veta att han hade hjärntumörer och han opererades akut (våren 2009)."

Min lilla kämpe fick sin diagnos Leukemi, ALL i juli 2005, behandlades i 2 och ett halvt år. I april iår fick vi reda på att han fått återfall och behandling påbörjades.

Skrämmande cancerbehandling på en barncanceravdelning i Sverige.