För snart nio år sedan, när jag var 8 år så insjuknade jag i ALL, akut lymfatisk leukemi. Då hade jag inte en aning om var det innebar, cancer, vad var det? Läkarna försökte förklara så gott de kunde med deras dockor men att förstå allvaret vid den åldern var svårt. Jag tror att det var först långt i efterhand jag insåg vilken tur jag haft. Jag drabbades inte så hårt ändå, jag var för det mesta glad, förutom när jag skulle äta sjukhusmaten..
En månad efter diagnosen var jag tillbaka i skolan, samma tjej men mycket tröttare. Jag hade några komlikationer såsom ryggont, problem med lederna mm. Men efter lite sjukgymnastik lärde jag mig att handskas med det.
Att tappa håret var ingen "big deal" heller i mitt liv, jag tyckte det var lite roligt att håret lossnade när man drog i det, dessutom fick jag ju en snygg peruk!

Det som drabbade mig hårdast under min behandling var förlusten av vänner. Jag hade alltid varit blyg och rädd av mig så när jag inte hade någon energi i kroppen gjorde jag inget annat än pratade med lärarna, mina klasskompisar hade ju fullt upp med att spela fotboll, hoppa hopprep och prata "hemlisar".

Idag så påverkar min sjukdomstid mig inget annat än positivt, jag är glad att jag överlevde och är en erfarenhet klokare. Jag vill också passa på att tacka barncancerfonden för allt stöd och all glädje. Jag fick uppleva många roliga ställen som var ett härligt avbrott i sjukhus- vardagen.