Hej Marie!
Jag har en 11 -årig dotter som blev färdigbehandlad i augusti.
Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver.
Så här var det för oss: Vi vuxna behövde hjälp med framför allt matlagning, eftersom man var så slut av stressen. Dessutom behövde man ju ett känslomässigt stöd. Och dessutom ville vi att de närmaste också skulle "heja på" Stella.
Vi gjorde så här:
Vi öppnade en egen blogg som inte var öppen för andra än inbjudna. Där kunde vi berätta vad som hände i behandlingen av Stella och vad som hände och vad vi kände. Det gjorde att vi slapp säga samma sak till nästan 10 personer om dag, gånger 10. där kunde vi också skriva vad vi kände att vi behövde hjälp med, som till exempel matlagning.
Jag tror att man får försöka förklara för de närmaste hur man känner. Att det är jobbigt att hela tiden be och ta eget initiativ till hjälp, utan att de närmaste JÄTTEGÄRNA får ta egna initiativ (och självklart begå misstag ibland också).
Jag har också känt att många är väldigt rädda. Rädda för att säga fel saker, tränga sig på, och så vidare...
Du kanske ska börja med att skriva ett brev eller mail och berätta hur ni känner och vad ni skulle bli glada över att få hjälp med. Det är ju svårt att berätta hur "uppäten" man blir av att ha ett cancersjukt barn, så mycket annat kan kännas som nästa oöverstigeliga hinder.
Allt för tillfället. Säg till om det är något mer specifikt du undrar över.
Hej!
Ola