Reseberättelse från Bahia Feliz

Vi hade en fantastiskt skön vecka i Bahia Feliz på Gran Canaria andra veckan i november. Allt var bekvämt arrangerat, välordnat och innehållande allt det du kan önska dig på armlängds avstånd, i den idylliska by som Fritidsresor byggt upp på den här Kanarieöns sydkust.

Vi gör inte så många knop, utan det blir mest sol och bad i slött tempo och somrig temperatur i luft och vatten. En längre utflykt blir det – upp till provinshuvudstaden Las Palmas, och vidare uppåt till bergen och grottorna.

Hela familjen känner att vi verkligen bara blir allt mer förtjust i den dittills outforskade Kanarieön för varje dag som går. En morgon går jag och Paul hand i hand ner till stranden. Vi står vid strandkanten och kastar lavasten i den ljumma Atlanten, och han bjuder på den uppriktiga glädje som bara en människa i den ungefärliga åldern av fyra år kan uppbåda inför en sten som träffar någorlunda mitt i en våg.

En eftermiddag spelar vi med det softbowlingset som Paul släpat med sig. När han slår ner fem käglor och jag bara fyra, utbrister han: ”Bra, pappa,
nästan lika många som jag!” Och eftersom Paul fortfarande är ung och
oförstörd, och inte ännu lärt sig att vara elak varken på riktigt eller med ironisk touch, tolkar jag det som en hyllning och inte ett hån. En kväll hoppar Paul på klinkerplattorna på lägenhetsterassen och säger samtidigt: ”För varje gång jag inte trampar på ett streck älskar jag dig
mer och mer.”

Jag kan inte hjälpa att jag känner lusten att dela med mig av den enorma kärleken jag känner för den här lilla krabaten; samma känsla som hoppas och tror och vill att jag delar med alla andra föräldrar i hela världen. Trots ansträngningar att hålla mobiltelefonen avstängd, alternativt utom hörhåll, så slinker några samtal igenom. Det är jobbiga samtal som trots
allt måste få slinka igenom. De kommer från sjukhuset och handlar om ny röntgen, ny operation och ny behandling för Paul och den ovanliga sjukdom han diagnostiserats med, Langerhans cellhistiocytos.

Utåt sett är Paul pigg och glad som vilken liten kille som helst, men inne i honom härjar något sällsynt som förstör hans skelett och det tycks vara sällsynt besvärligt att hitta en väg mot läkning. Men när jag efter att ta lagt på luren blickar uppåt är himlen molnfri, samtidigt som dagen fortfarande ett oskrivet vitt blad med oändliga möjligheter, då är då och nu är nu, och när Paul senare med en outsinande energi plaskar frenetiskt i poolen för att ta sina första, små steg mot att lära sig simma, kommer jag på mig själv att tänka att om jag själv utrustats med bara hälften av hans tåga och branta utvecklingskurva, så hade jag kunnat gå långt här i livet.

Paul har efter hemkomsten talat i förtjusta termer om utlandssemestern med de fem personer som står honom allra närmast - mamma, pappa, farmor, farfar och mormor. Vi känner även, alla gemensamt, en ödmjuk tacksamhet gentemot Barncancerföreningen Norra, som gör så mycket gott för barn som inte haft lika tur som friska barn i början av livet, och som lämnar oss ett bidrag till den här resan.

Varma Hälsningar från
Jonas Fahlman med familj

Läs mer om föreningens resebidrag