Strålbehandling är en väl beprövad behandlingsmetod mot tumörsjukdomar.

Redan på 1940-talet började strålbehandling att användas vid cancerbehandling. Det är en stor skillnad på det sätt strålbehandling kan användas inom barncancerbehandling och inom vuxencancerbehandling.

Med joniserande strålning påverkas cellerna så att förändringar uppstår inne i cellernas genetiska material. Man kan säga att strålningen splittrar det genetiska materialet i många små enheter.

Den normala kroppscellen kan ofta reparera denna skada och återgå till det normala, medan en tumörcell har en sämre förmåga att reparera den skada man har åstadkommit med strålning och sålunda dör tumörcellen.

Växande barn strålkänsliga

Generellt kan sägas att barn är mycket känsligare för strålning än vuxna. Skälet till detta är att barn är under tillväxt. Det växande skelettet är mycket känsligt för strålning och även en liten stråldos kan hämma en normal skelettutveckling. Detta innebär att om man strålar mot ena ansiktshalvan kan den bli mindre än den icke strålade sidan när barnet blir vuxet, och om man strålar mot ett lår så kan hela benet bli kortare när barnet är vuxet.

Som beskrivits under rubriken ”Hjärntumörer” är också den växande hjärnan känslig på ett helt annat sätt för strålning än den vuxnes hjärna. Detta betyder att man alltid måste behandla ett så litet strålfält som möjligt hos ett barn och i så begränsad dos som möjligt. Att stråla ett barn så att strålfältet innefattar äggstockar eller testiklar bör alltid försöka undvikas.

Små doser för att minska risker

Strålbehandling ges sällan vid ett enda tillfälle. Det vanligaste är att strålningen delas upp på ett antal behandlingar som kan pågå under fyra – sex veckor. Den enhet man räknar strålning med kallas Grey och förkortas Gy. Det är vanligt att en tumör behandlas med cirka 40 Gy och om man ger 1 Gy vid varje behandlingstillfälle så tar detta 40 dagar att ge. Den dagliga dosen är oftast mellan 1 – 2 Gy. Vid enstaka tillfällen kan en högre stråldos ges så att behandlingstillfällena blir färre.

Speciella strålmetoder

Strålning kan ges på många olika sätt. Dels som generell strålning mot tumörområdet och omgivande vävnad, dels som precisionsbestrålning, så kallad strålkniv, på ett mycket litet område där en mycket hög dos kan ges. Så kallad strålkniv innebär att många små strålkällor strålar samman mot en liten punkt. Denna typ av strålbehandling ges bara vid ett tillfälle då hela dosen ges på en liten stund.

En specialform av strålbehandling är när man kopplar en strålkälla till något kemiskt ämne som man sprutar in i blodet. Ett exempel på sådan behandling är MIBG-behandling där man har ett speciellt ämne som binder sig till neuroblastomceller. Detta är en form av målsökande strålbehandling.

Generell strålbehandling

Det vanligaste är att man ger generell, ”vanlig”, strålbehandling. Den ges i en apparat som kallas för linjäraccelerator. Det är en stor maskin där barnet ligger på ett bord och sedan kan maskinen vinklas så att strålarna kan träffa kroppen från olika vinklar.

Innan barnet behandlas så har strålfältet, det område som ska behandlas, nogsamt märkts ut på kroppen med en speciell penna. I rummet med linjäracceleratorn måste barnet alltid vara ensamt. Mamma eller pappa kan inte vara med i rummet under behandlingen. Själva strålbehandlingen tar bara några minuter men förberedelserna med att lägga sig i rummet och bli ensam där kan vara besvärliga för barnet.

Biverkningar

Som regel känns det ingenting efter en strålbehandling, men när barnet har fått ett antal behandlingar så kan den hud som ligger omkring området för strålning bli irriterad, rödflammig och kliande. Vid strålning mot huvudet kan det uppstå problem i munnen i form av irritation i munslemhinnan och halsen.

Dessa problem försvinner efter avslutad behandling men huden är ofta känsligare än normalt i flera år efter strålbehandlingen. Det är sålunda viktigt att man skyddar det strålade området mot solljus åtminstone den första sommaren efter avslutad strålbehandling.