Leukemi hos barn kallades förr blodcancer och karaktäriseras av en okontrollerad tillväxt av omogna förstadier till de vita blodkropparna i benmärgen. Det finns två huvudtyper: Akut lymfatisk leukemi och akut myeloisk leukemi.

Leukemicellerna tränger på olika vis ut den friska blodbildningen i benmärgen samt infiltrerar så småningom även övriga organ i kroppen. För att förstå hur det hela fungerar är det bra att kunna lite grundfakta.

Diagnos

Alla blodkroppar härstammar från en viss sorts celltyp i benmärgen, stamcellen. Genom upprepade delningar blir cellerna alltmer specialiserade på sina uppgifter.

De röda blodkropparna har hand om syretransporten från lungorna till kroppens alla vävnader, medan de vita blodkropparna har hand om vårt försvar mot infektioner. Blodplättarna är nödvändiga för att förhindra blödningar. Det finns två huvudgrupper av vita blodkroppar: lymfocyter och granulocyter. Bland lymfocyterna finns det två huvudtyper, nämligen B- och T-lymfocyterna. Andra viktiga blodkroppar är monocyter.

B-lymfocyterna tillverkar antikroppar som känner igen och försvarar oss mot infektioner och T-lymfocyterna kan binda till sig och döda celler som är skadliga för oss.

Det finns två huvudtyper av leukemi hos barn; akut lymfatisk leukemi (ALL) och akut myeloisk leukemi (AML). De två leukemisorterna utgår från två olika sorters celler i blodet.

De första symtomen beror vanligtvis på att man saknar frisk benmärg och visar sig i trötthet, blekhet, blodbrist, ökad infektionskänslighet och blödningsbenägenhet.

Akut lymfatisk leukemi

Akut lymfatisk leukemi (ALL) är den vanligaste formen av leukemi, cirka 90 procent av alla leukemifall. Det typiska för akut lymfatisk leukemi hos barn är att en viss sorts omogna celler som framför allt finns i benmärgen lyckas växa till och expandera och hämmar samt tränger undan den friska benmärgen.

Akut myeloisk leukemi

Akut myeloisk leukemi utgår från granulocyterna i blodet och är betydligt mindre vanligt, bara cirka 10 procent av leukemifallen.

Infant leukemi

Akut lymfatisk leukemi hos spädbarn, spädbarnsleukemi eller ”infant leukemi” är egentligen bara beteckningen på alla ALL som diagnosticeras före 12 månaders ålder. Du kan läsa mer om infant leukemi via denna länk.  

Behandling

ALL behandlas under sammanlagt 2-2,5 år, under den första tiden får barnet intensiv behandling med intravenös cytostatika. Det sista behandlingsåret får barnet cytostatika i tablettform. Valet av cytostatika och längden på behandlingen skiljer sig mellan de olika typerna av ALL. Möjligheten att bli frisk från ALL är mycket stor, ungefär 85 procent av barnen blir friska efter genomgången behandling.

Du kan läsa mer om behandling för ALL via denna länk, där hittar du även de olika behandlingsscheman. 

Vid AML behandlas det sjuka barnet intensivt under 4-6 månader, varefter vissa barn genomgår en benmärgtransplantation och vissa barn fortsätter med cytostatikabehandling. Prognosen för AML är sämre än vid ALL, men även här blir flertalet barn friska. 

Benmärgstransplantation

Benmärgstransplantation gör det möjligt att genomföra en ovanligt intensiv behandling med strålning eller cytostatika. Tekniken går ut på att slå ut patientens egen benmärg med cellgifter, varpå patienten räddas med friska stamceller genom transplantation. Detta ger samtidigt en immunologisk behandlingseffekt. Dessa stamceller kan komma från en givare, helst från ett syskon med samma vävnadsantigen som patienten eller från patienten själv.

Bättre prognos

Prognosen har blivit betydligt bättre under senare år, tack vare en bättre diagnostik och en allt effektivare behandling. 

Orsaken till sjukdomen är okänd. Det är troligt att ett flertal faktorer samverkar där även ärftlig benägenhet kan ha betydelse. Vad som startar processen vet man inte.

Akut lymfatisk leukemi förekommer över hela världen. Men hur vanliga de olika varianterna är verkar skilja sig åt. Dessa frekvensskillnader kan vara såväl geografiska som etniska.

Av ALL är varianten hyperdiploid leukemi, den extra behandlingsvänliga typen, vanligare i de nordiska länderna än i Mellaneuropa, USA och Asien. Norden har också lägre frekvenser av de med kromosomanalys identifierade högriskgrupperna. Men om detta beror på att vi har en mycket noggrann kartläggning av samtliga patienter jämfört med t ex USA vet man inte.