En riktig vän – som får betalt

Björn och Filip är vänner. De fikar, spelar spel och sportar som alla polare. Fast Filip får betalt för att vara med Björn. Efter sin hjärntumör behöver Björn en ledsagare. I dag är det dags för ridlektion.

Ciazon har en mankhöjd på drygt 170 centimeter. Ändå verkar femtonåriga Björn Bengtsson oberörd när han tar plats i sadeln. Hästen lunkar i väg.

Bredvid ekipaget går Filip Jacobson, 19. Sedan ett drygt halvår är han Björns ledsagare, ett slags betald kompis som Björn träffar efter skolan.
Ridningen känns bra.

– Man är så nära hästen. I början var jag lite skraj. Men mer och mer känner jag att jag lär känna honom. Jag märker att det är lite som när småsyrrorna växte upp. Att de förstår att de inte kan göra vad som helst, säger Björn.

Ridningen är den enda regelbundna träning Björn har just nu. Men ibland simmar han och Filip tillsammans. Och varje tisdag och torsdag är de inne i Uppsala. De spelar pingis och biljard på ett kafé för handikappade.
Björn brukade simma innan han blev sjuk. Efter sjukdomen har behovet av motion blivit ännu större.

– Jag känner mig gladare och får mer ut av livet i stort sedan jag började rida. Även om jag tycker om att sitta och teckna så blev det ofta att jag satt från det att jag kom hem från skolan tills jag gick och lade mig förut. Det blir mer omväxling nu, säger Björn.

På väggen i kafeterian sitter en teckning i blyerts. En närbild av en häst, med skuggor och dagrar, signerad med runda bokstäver. Anslag deklarerar att kursen i man- och svansflätning är uppskjuten. Ridning är en udda gren för tonåriga killar.

Björn testade första gången när kyrkan ordnade Barnens dag, och bestämde att han ville fortsätta. I början red hans femåriga syster samtidigt, men nu har hon gått vidare till dans i stället. Björn fortsätter, tillsammans med Filip.

– Ett tag tyckte jag väl att jag var som någon slags slavdrivare. Jag vet ju att det är ett jobb för Filip. Men om han inte hade velat jobba med mig så hade han inte gjort det, så jag känner det som att vi är polare, säger Björn.

– Det är klart att det är så. Vi har lärt känna varandra väldigt bra. Och jag har lärt känna din familj också, säger Filip.

Skillnaden mellan deras relation och ett vanligt kompisförhållande är att det alltid finns ett syfte när de träffas.

– Vi är jättebra vänner, men vi träffas inte för att inte göra någonting alls. Men det kan vara väldigt små grejer vi ska göra. Jag kanske kommer hem till Björn för att göra läxorna i tjugo minuter och så är jag ändå där i två timmar, spelar lite spel, käkar lite eller kollar på tv, säger Filip.

Björns bästa kompis har flyttat.

– Han har ADHD och ville helst inte ha en lugn stund. Jag vill gärna ta det lugnt. Vi kompenserade varandra, säger Björn.

De träffas inte längre. Vännen blev fosterhemsplacerad och Björn vet inte var han finns. Försöken att kommunicera på MSN har misslyckats. Björn saknar honom. Han skulle gärna ha en riktig vän.

– Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att få vänner i den klass där jag går nu, säger han.

Det är fem år sedan Björns hjärntumör upptäcktes och så småningom opererades. Biverkningarna av sjukdom och behandling har bland annat påverkat Björns koordinationsförmåga och minne, och han ser dåligt.
Han går i åttan, han fick gå om året han förlorade till sjukdomen.
Ibland rycker Filip in när Björn behöver ryckas upp.

– Jag har väldigt starka skuldkänslor. Det kan vara vardagssaker, men det kan också vara att det är mitt fel att jag blev sjuk och förstörde för min familj. Filip försöker få mig att tänka på annat, och förstå att det inte är någon annan som tänker så.

Björn har lärt sig sätt att hantera sin ilska på. Oftast blir han arg på sig själv när något blir fel.

– Du ser väldigt dåligt och har lite svårt med koordinationen med fötterna, du kan bli lite sur om du går in i en person som du inte ser. Då kan det bli lite jobbigt, men det tar vi tag i, säger Filip.

När han inte tar tåget till Knivsta för att vara med Björn jobbar han som snickare. Han är fortfarande tonåring men har valt ett jobb som bitvis är tufft.

– Jag tycker att man lär sig mycket av människor som har det svårt. Men det är jättehärligt att få hjälpa till. Det är klart att det är ett jobb för mig, men om jag inte skulle vilja vara med Björn som person så skulle jag aldrig ta jobbet. Det är ett stort ansvar, säger han.

De leder in hästen i stallet och parkerar den i spiltan. Ciazon var förkyld förra veckan och fick ta det lugnt under ridlektionen. Björn tycker att det är roligare när det går lite snabbare.

Text: Emma Olsson  
Foto: Anders G Warne