Drömmen om en proffskarriär lever

Fotbollskillen Christopher Persson drabbades av en hjärntumör när han var elva år. Fyra månader senare var han tillbaka på planen. I dag är han en av de bästa i laget.

– Cancern ska inte hindra mig från att bli proffs, säger han.

Fotbollssäsongen känns väldigt långt bort när fjortonåriga Christopher Persson öppnar dörren till lägenheten där han bor med sin mamma Ingela och storasyster Michelle. Drivor av snö fyller Stockholms gator och i snökaoset har till och med lokaltrafiken stannat.

– Vi spelar på inomhusplaner. Det är bra, för om jag inte spelar fotboll blir jag sur och bråkig. 

Sängen i pojkrummet är bäddad med ett AIK-påslakan. Fast Christopher spelar med Hammarby P95. På väggen hänger ett 30-tal medaljer.

– Det är priser som jag har vunnit i olika fotbollscuper och matcher, förklarar han snabbt.

För drygt tre år sedan opererade Christopher bort en godartad hjärntumör av typen pilocytärt astrocytom. Den upptäcktes via röntgen när Christopher hade klagat över en extrem huvudvärk i flera månader.

– Jag hade sjukt ont, men spelade ändå fotboll. Till sist insåg jag att det kanske var något allvarligare än migrän.

Christopher hade inte lust att operera sig. Inte för att det var läskigt eller gör ont utan för att han skulle missa ett viktigt fotbollsläger. Han var så arg att det nästan inte gick att söva honom.

– Det krävdes tre gånger mer morfin för mig i jämförelse med andra barn i min storlek och ålder. Jag var så jäkla arg! Det enda jag ville göra var att spela fotboll.

När han vaknade upp efter operationen hade han inte någon känsel i ena halvan av kroppen och när han försökte resa sig rasade han ihop. Han tänkte det värsta.

– Jag trodde att jag hade blivit förlamad. Men sedan förklarade läkaren att det var en effekt av operationen och att det skulle gå över.

Läkaren lovade att Christopher skulle få åka hem när han kunde gå upp och ner i den tjugo meter långa korridoren tio gånger. Det tog två veckor.

– Det var skönt att få komma hem. Jag ville till fotbollsplanen på en gång, men läkaren hade förbjudit mig. Efter fyra månader sket jag i det. Jag åkte dit och var med lite grann, säger han med ett lurigt leende.

Kompisarna visade mycket hänsyn, de visste att de inte fick sparka bollar mot Christophers huvud på grund av risken för hjärnblödningar.

– De har varit väldigt schysta mot mig. Min bästa kompis Mujeb kom hem till mig varje dag och tog med mig till fotbollsplanen. Det betydde väldigt mycket.

Fotbollsintresset är en gemensam nämnare i familjen Persson. Pappa Memo har varit tränare i laget och mamma Ingela lagledare. Redan när Christopher var fem år började han sparka boll.

– Jag mår bra och blir glad när jag tränar, konstaterar han.

I dag är Christopher en av de bästa i laget – och målet är att bli proffs eller arbeta på annat sätt med fotboll. Han tycker att cancern har gjort honom till en mycket bättre fotbollsspelare, både fysiskt och psykiskt.

– När man har cancer måste man kämpa. Det har jag tagit med mig till fotbollsplanen. Jag ger mig aldrig och har en enorm vilja.

Han berättar att hans balans och koordination blev bättre när han kom i gång med träningen. En självvald rehabiltering, anser Christopher.

– Jag kom i gång snabbt efter operationen och motion var det bästa för mig. På fotbollsplanen fick jag dessutom ut mina arga känslor och kunde tänka på annat.

De problem som Christopher har efter tumören är synbortfall, tinnitus och lite svårigheter med inlärning. Att läsa läxor är lite mer tidsödande och svårt för honom.

– Mamma hjälper mig. Det är bra. Men idrott är skojigast. Jag vill söka till fotbollsgymnasiet.

Christopher är fortfarande förbannad över att han drabbades av cancer, men glad över att det har gått bra och att han fortfarande är en bra fotbollsspelare.

– Jag har en liten del av tumören kvar, men den krymper och läkarna säger att det inte är någon fara. Ibland tänker jag på det och blir orolig. Det är inte så skoj att tänka på att jag har den där grejen
i skallen, säger han.

Text: Malin Byström