Tjena, polarn

När Stefan träffar Gunnar, barnskötare på barnonkologen vid Astrid Lindgrens sjukhus i Solna, pratar de nästan aldrig om cancer. I stället är det fotboll som avhandlas.

– Det är roligare, säger Stefan, som har ALL.

När Stefan Hartmann, 16, dyker upp på avdelningen för cancersjuka barn vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna möter barnskötaren Gunnar Cleve med en stor kram och en ”grabbar emellan dunk” i ryggen.

– Hur har du det? Har du sett någon schyst match på sista tiden, frågar Gunnar samtidigt som han låser upp dörren till avdelningens ungdomsrum.
Rummet är nytt och heligt för tonåringarna på avdelningen.

– Gunnar är mer som en kompis än en som jobbar här. Han är en skön person, konstaterar Stefan. Jag blir glad och uppåt när jag har pratat med Gunnar.

Stefan blev sjuk för drygt ett år sedan. Efter ett par månader av allmän krasslighet och trötthet konstaterades det att han hade fått ALL, akut lymfatisk leukemi. Han har genomgått många cytostatikabehandlingar. Under en period tappade han håret och han har ofta mått illa. Stefan har också haft många infektioner som gjort honom riktigt dålig.Vissa perioder har det varit svårt att gå i skolan och han har fått lägga av med fotbollsträningen.

– Vardagen har blivit annorlunda; det är svårt att göra det jag gjorde förut. Jag kan inte stå på ståplats på Råsunda längre. Det är trist för det är inte samma sak att sitta ner under en fotbollsmatch.

Gunnar arbetade den dagen Stefan komtill sjukhuset första gången. Han är den enda manliga skötaren på avdelningen och det föll sig naturligt att det var han som tog sig an Stefan. Inte bara för att de båda är killar, utan för att de delar samma passion i livet.

– Fotboll, säger de i en mun. Vi snackar alltid fotboll.

– Det är skönt att lägga cancern och behandlingen åt sidan och prata om andra saker. Stefan, och jag med, blir glada när vi pratar om fotboll och det är roligt att vi har det gemensamt, säger Gunnar. Att de håller på samma lag – AIK – är en grymt bra förutsättning för vänskapen, menar de.

– Jag kan inte tänka mig hur det hade varit om Gunnar varit djurgårdare, säger Stefan och petar Gunnar i sidan och flinar.

Tonen mellan dem är humoristisk och varm. Det allvarliga finns i botten och ingen av dem väjer för det. De skämtar och verkar mellan varven ha ett eget språk.

– Vi har samma humor och det är bra. Det blir lättare då, säger Stefan och fortsätter:
– Om jag undrar över något, är arg eller ledsen, kan jag alltid fråga Gunnar. Fast det är inte ofta jag är arg på sjukdomen. Det är som det är med den. Efter tolv år på avdelningen har Gunnar varit med om mycket och träffat många patienter.

– Det är skönt när de börjar må bättre och blir friska. Det är ett tufft jobb många gånger, men jag trivs verkligen här. Framför allt när man får snacka med sådana här roliga killar, säger han.

Pratstunderna tar de över sängkanten, i korridoren eller över lunchen.

– Gunnar är trevlig, rolig, lätt att snacka med och väldigt schyst. Utan hans positiva energi skulle cancern vara mycket jävligare, säger Stefan.

Gunnar skickar över samma ord när han ska beskriva Stefan.

– Men jag måste också säga att han är stark kille. En kämpe. När det gamla året går över i ett nytt kan Stefan glömma att fira det med kompisar, raketer och oxfilé. Då ligger han inlagd för ytterligare behandlingar. Men han skiner upp när han får veta att Gunnar jobbar på nyårsafton.

– Det blir roligt. Då kan vi fira tilsammans. Vi kanske kan bjuda hit några AIK-spelare så blir det ännu roligare.

Text: Malin Byström
Foto: Anders G Warne