Hanna blir trött som en gammal tant

I somras fyllde Hanna nio år. Men något kalas blev det inte. Hon ville bara vara i fred och sova. En vecka senare fick hon diagnosen ALL, akut lymfatisk leukemi.

– Jag tror att jag blir frisk, säger Hanna.

Det var under sommarlovet som Hanna Friborg började känna sig sjuk. Hon var trött, hade inte någon
ork eller matlust och ont i käken. Mamma Marie och pappa Johan såg hur deras dotter blev allt blekare om nosen men kunde inte sätta fingret på vad det kunde vara.

– Det var en tråkig sommar, säger Hanna.

Familjen åkte till vårdcentralen och tog prover. Läkarna trodde att Hanna hade en infektion i kroppen, de kunde också se att mängden vita och röda blodkroppar i Hannas blod inte var normal. Familjen sökte på internet och tyckte att symptomen kunde stämma på både blödarsjuka och ALL, akut lymfatisk leukemi.

– Vi förstod att det var allvarligt men ville inte riktigt ta ordet cancer i vår mun, säger Marie.

På kvällen, efter ännu fler provtagningar, fick familjen veta att Hanna drabbats av ALL.

– Jag minns inte riktigt hur det kändes att få veta, men jag tror att jag tyckte att det var skönt att få ett namn på vad jag har. Nu tänker jag att det är ren otur att just jag har drabbats. Jag vet också att jag dör om jag inte får behandling, säger Hanna.

Just i dag känns sommarens värme avlägsen. Utanför Linköpings universitetssjukhus, dit Hanna har kommit för att få ännu en cytostatikabehandling, är det vinter och snö. Hanna klättrar upp i sängen och lägger sig till rätta. Hon tycker att det är ganska trist att vara på sjukhus, det händer för lite och finns inget skoj att göra.

– Maten är inte god, säger hon med ett skratt. Mamma brukar köpa med sig något godare. Jag älskar lasagne och äggröra med bacon!

Hanna berättar att en tjej i klassen också har haft leukemi.

– Det är bra med någon som vet hur det kan vara. Som när jag är trött som en gammal tant, säger Hanna.

Enligt läkarna svarar hon bra på sin behandling. Cancercellerna har blivit färre och förhoppningsvis blir hon frisk inom en tvåårsperiod. Men vägen dit är lång.

– Vi har många dagar och nätter kvar på sjukhus. Vardagen har blivit väldigt annorlunda, säger Johan, som oftast är hemma med Hanna.

Sköterskorna Mari Fransson och Eva-Lena Johansson tar med Hanna till behandlingsrummet där de sätter en nål där cytostatikan ska droppa in.

– Det ser ut som hallonsaft. Det finns en annan som jag brukar få, den är solgul. Medicinerna har gjort att jag har tappat håret. Först var det tråkigt, men nu gör det inte så mycket, konstaterar Hanna.

Dagens behandling är den ”lätta” i sammanhanget. Först får Hanna en påse som droppar in i hennes kropp under femton minuter, sedan ytterligare en som tar fyra timmar.

– Det är tufft för en liten tjej men vi är glada att behandlingen går bra. När hon är friskförklarad ska vi göra något skoj tillsammans, säger Johan.

Han syftar på en 50 liters damajean hemma i familjens hus i Kolmården. I den lägger de småmynt.

– Jag brukar drömma och tänka på vad vi ska göra för pengarna. Jag vill åka till ett varmt ställe eller till Danmark. Då vill jag vara pigg och frisk.

Text: Malin Byström
Foto: Anders G Warne