När hon var 10 år fick hon diagnosen osteogent sarkom. I dag är Elinor Modin 19 år, har flyttat med sin pojkvän till Göteborg och vill bli sjuksköterska. Och hon är inte arg längre.
”Jag förstod egentligen aldrig under hela sjukhusperioden att det var jag som var sjuk. Jag var väldigt arg för att jag inte fick göra allt som alla andra kunde göra. Om en penna låg fel på bordet kunde jag få ett raseriutbrott.
Det är aldrig hundra procent att man överlever. Men i mina tankar fanns det inte att jag inte skulle överleva. Egentligen ska behandlingen ta 37 veckor, inklusive operation. Den tog över ett år; jag hade så dåliga blodvärden.
Jag fick väldigt starka mediciner och infektioner hela tiden. Men jag kommer ihåg andra saker: jag fick en gummibåt av mormor och morfar, farmor gjorde köttbullar, och sommardagar i stugan med jordgubbstårtor och bad. Under behandling tappar man orken totalt, man orkar inte lyssna, man orkar inte ens titta. Jag fick sex cytostatikabehandlingar, sedan operation. Jag slapp amputera benet. Sedan fick jag åtta behandlingar till. För två år sedan fick jag titanprotesen inuti benet, den går från halva låret ner till halva underbenet. Jag går fortfarande i rehabilitering.
Jag träffade min pojkvän i Kristinehamn, på stans inneställe; jag berättade om cancern första gången vi träffades. Jag har så mycket idéer. Jag vill bli sjuksköterska eller designer, civilingenjör inom design. Men helst intensivvårdssköterska.
Jag lagar mycket mat och bakar. Det är kul att skapa och det blir gott. Sedan stickar jag mycket och målar. Och förra året blev jag Kristinehamns Lucia.
Jag ser mig inte själv som en sjuk person. Och om jag blir förkyld eller så, så tänker jag att det kunde varit värre; jag kunde ha varit dödssjuk. Alla smågrejer ser jag verkligen som små. I början var det jättejobbigt när folk pratade om sin onda lilltå men sedan började jag förstå dem också. Man kan ju inte veta om man inte har varit med om det.”
Text: Emma OlssonFoto: Nicke Johansson
Varje år blir 5–10 barn sjuka i skelettcancer. Den vanligaste sorten heter osteogent sarkom. Oftast drabbar den tonåringar. Sjukdomen är lite vanligare hos killar.
Tumören uppstår i benvävnaden där cellerna drabbats av elakartade förändringar. Oftast är den placerad nära knäet. Det vanligaste symtomet är att det gör ont. Osteosarkom är inte känsliga för strålning. I stället minskar man tumörstorleken med cytostatika före operation. Överlevnaden är ungefär 65 procent.
