NÄR JAG VAR LITEN var jag avundsjuk på träden.
På att de fick leva i det oändliga, medan min tid på jorden skulle bli så jämförelsevis kort.
Visserligen levde jag ett innehållsrikare liv, tröstade jag mig, men den dag mitt liv upphörde skulle alla träd jag kände stå kvar och knoppas och slå ut, fälla löven och knoppas igen.
Alla träd, i synnerhet ekar, blir månghundraåriga. De lägger en årsring till stammen vart år, men mer än så förändras de inte.
Trodde jag, men ack så fel jag hade. De flesta träd jag haft ett djupare förhållande till har redan hunnit dö och själv står jag blott i min andra, eller möjligen tredje blomning. På den plätt av jorden som är min trädgård och som förut var min mormors, stod i begynnelsen – det vill säga när jag begynte – två ståtliga björkar, en magnifik lönn, två syrenträd och så ett par små japanska körsbärsträd som varje år förvandlas till lätta moln av ljus rosa blommor.
Men detta mormors trädbestånd har decimerats kraftigt.
Den ena björken lät hon själv hugga ner, den skymde hennes sovrumsutsikt.
Åren gick och mormor blev mycket gammal och mycket trött, men varje vår gick hon dagligen ut på verandan för att titta på sina grönskande och blommande träd.
– Så vackra de är, sa hon och vi höll med. Mest av artighet. Vi betraktade trädgården i första hand som en plats att sola på.
Åren gick vidare och så blev träden mina och jag började studera dem med större intresse, här fanns ett arv att förvalta och kunde jag det?
Inte vet jag om det berodde på mig eller på att tiden har sin gång, men den magnifika lönnen gav upp först. Den började att med dunder och brak tappa den ena livsfarligt jättelika grenen efter den andra och en dag var det bara att låta fälla hela den.
När hela lönnen föll klippte den till det ena syrenträdet. Som sen för vart år lutat sig allt tyngre mot det andra, jag vet inte hur det ska sluta.
– Hugg ner det där sneda trädet, säger expertisen.
Aldrig i livet. Det finns inget syrenträd som har så mörkvioletta blommor som just mitt, vad spelar det då för roll om det är lite snett och vint?
Men den andra björken, den ligger illa till. Den har fått en stor spricka och expertisen säger att snart dör den och jag kan få för mig att den lider, att jag bör gripa in.
De bedårande små körsbärsträden, slutligen, de har blommat i mitten av maj varje år i evigheters evighet eller i varje fall sen moster gifte sig och det var mycket länge sen. Det fi nns bilder av henne i brudklänning med ett blommande litet träd i bakgrunden.
Vackrare körsbärsblommor kan inte åstadkommas, man måste nypa i dem för att förvissa sig om att de är äkta och mormor kunde sitta och prata om dem mitt i vintern, om att snart skulle det bli vår igen och då skulle körsbärsträden blomma.
Hon skulle bara veta hur jag ställt till det, om det nu är mitt fel.
För två år sedan blommade bara ena trädet, det andra var stendött och vi fick såga ner det under svett och svordomar. Träet var stenhårt, stammen fick en snickare i present.
Och förra året var några killar här med en motorsåg. Fem sekunders jobb och det andra lilla trädets saga var all. Det var ruttet rätt igenom, dög inte ens till brasved.
Allt är förgänglighet, tänkte jag dyster, inget har evigt liv, inte ens träden.
Fast kanske ändå. För i morse märkte jag plötsligt att min sovrumsutsikt, den som förut varit mormors, blivit skymd. Vad var det som hänt?
Den där allra första björken, den som mormor själv lät fälla, hade fått liv igen, visade det sig, hade börjat skjuta skott från sin stubbe.
Det ger hopp om livet, kan jag tycka, om trädens liv och om att jag med viss rätt kan fortsätta att vara avundsjuk på dem.
Född: 15 maj 1946 i Stockholm.Yrke: Författare, journalist och krönikör. Journalist på Expressen sedan 1973.Bonus: Vann Stora journalistpriset 2006. Har skrivit ett antal böcker, bland annat om hur Kulla-Gulla hade det i övergångs åldern, om de osannolika systrarna Mitford och om att mentalt resa med Diana.