Mormor och morfar behöver också stöd

Hur mår mormor eller farfar när ett barn i familjen drabbas av cancer?
Och varför engagerar sig inte fler mor- och farföräldar i barncancerföreningarna?
  – Man är så djupt berörd men ändå utanför, säger mormor Ingrid Carlsson som gärna skulle se en stödgrupp för mor- och farföräldrar.

De sitter tätt ihop i skinnsoffan, morfar Lennart, mormor Ingrid och Linnea, 13 år. Linnea mumsar mormors småkakor och berättar att hon hoppar 1,40 i höjdhopp. Hon är en glad, frisk och stark tjej som i dag inte minns någonting av sjukdomen och den tuffa behandlingen hon gick igenom som liten. Linnea var 3,5 år när hon drabbades av all, akut lymfatisk leukemi.

Men mormor och morfar minns. De minns hur de så gott som varje helg pendlade hemifrån Katrineholm till dottern i Västerås för att stötta och vara nära. Hur en av dem var på sjukhuset med Linnea och den andre tog hand om lillebror Albin, allt för att ge föräldrarna en chans att sova och återhämta sig.

De minns hur de led med Linnea, hur de oroade sig över dottern och hur de sörjde över den kris som drabbade hela familjen. De har inte heller glömt hur dåligt de själva mådde, även om det var något som alltid fick komma i andra hand.

– Vi kunde ju inte belasta vår dotter med våra problem också, konstaterar Lennart.

DE MINNS OCKSÅ ATT DE, trots den nära och goda kontakten med dottern och hennes familj, ofta kände sig utanför. Inte minst i relationerna med sjukhuset.

– Vi var där men räknades ändå inte riktigt. Vi var hela tiden vid sidan av och hade inte riktigt koll på vad som hände, säger Ingrid.

Ett sätt att kanalisera oron blev bådas engagemang i barncancerföreningen.

– Jag var ju nästan lite manisk och drog i gång en stor gala i Katrineholm. Det var hemskt mycket jobb! Men för mig var det väl ett sätt att bearbeta och hantera det som hände. Och 25 000 kronor blev det till föreningen, berättar hon stolt.

Trots åren som gått, och trots att Linnea inte är sjuk längre, fi nns engagemanget kvar i oförminskad styrka. Lennart och Ingrid är engagerade i Barncancerföreningen i Uppsalaregionen, där han har varit ordförande och hon har varit sekreterare. Dessutom har de en mängd ytterligare åtaganden i föreningens regi, allt från bösskramling till att arrangera helgträffar för föräldrar som mist ett barn.

– Tillsammans lägger vi nog åtminstone 20 timmar i veckan på föreningen, säger Ingrid.

– Ja, det är ju fantastiskt att få vara med i ett sådant här sammanhang och ha möjlighet att lägga så mycket tid, säger Lennart.

SOM INBITNA föreningsmänniskor var det naturligt att engagera sig när Linnea blev sjuk. Men som mormor och morfar är de i princip ensamma.

– Ja, det är bara vi. Vi har väl stött på någon moreller farförälder någon gång, men ingen som engagerar sig i föreningen.

Det är synd, tycker de båda. Mor- och farföräldrar, med utfl ugna barn och som kanske till och med är pensionärer, har ofta den tid som föräldrarna saknar. Förhoppningsvis har de också den emotionella energin till ett mer långsiktigt engagemang.

– Föräldrarna fokuserar ju på det friska och man kan förstå om de vill lämna sjukdomen bakom sig när behandlingen väl är avslutad. Men jag tror att man hittills inte har tänkt på vilken resurs mor- och farföräldrar kan vara. Kanske inte de själva heller, säger Lennart.

Även mormor, morfar, farmor och farfar skulle kunna få ut mycket av att vara mer aktiva, tror de. Det är ett sätt att bli delaktig och involverad i det som deras barn och barnbarn går igenom.

Vi pratar om behovet av en särskild stödgrupp för mor- och farföräldrar till barn med cancer. Båda tycker att idén är mycket bra – och något de själva hade behövt under Linneas sjukdom.

– Framför allt behöver man ju prata av sig. Man är ju så full av allt som händer. Och den värsta oron vill man inte ta upp med sitt eget barn, säger Ingrid.

NATURLIGTVIS STANNAR frågan inte här. Redan under intervjun börjar de båda fundera över hur en sådan stödgrupp kan se ut. Lennart tänker sig en arbetsgrupp med aktiva mor- och farföräldrar som kan bidra till föreningen på många olika sätt.

Ingrid börjar skissa på en helgträff där mor- och farföräldrarna kan mötas, prata av sig, kanske få hjälp av en professionell terapeut, och dessutom få lov att umgås och ha lite trevligt.

Maja Hök
redaktionen@barncancerfonden.se