JUST NU SITTER JAG på kontoret, som jag delar med två av mina vänner, och skriver.
Vi har ordnat det så att jag sitter i det inre rummet, som också är lunchrum och myshörna, medan mina två vänner har skrivbord mitt emot varandra i det yttre rummet närmast dörren. De skrattar.
Ibland är jag nöjd med mitt nästan alldeles egna rum och ibland, som nu, känner jag mig mycket ensam.
Det är såklart inte bara rummet som gör att jag känner mig ensam. Det jag känner är större än ett rum i ett hus.
I många intervjuer har jag sagt att jag bär på en djup känsla av ensamhet. Inte så många journalister har valt att ta med det i intervjun. Ensamhet är svårt att skriva om. Det sitter en bild av nederlag fastklistrad vid ordet. Är man ensam är man en loser. En konstig omöjlig människa som luktar illa och hatar andra. En misslyckad person som har sig själv att skylla. Det är klart att om man ska skriva en artikel om en framgångsrik skådespelare känns det kanske inte så fräscht att visa bilden av någon slags förtvivlad kuf.
Jag känner mig ofta ensam. Fruktansvärt ensam. Det kommer så långt inifrån mig att det inte går att hitta botten, och det har jag gjort hela mitt liv, så länge jag kan minnas. Känslan var med mig i lekis, i skolan, när jag blev tonåring och nu också i mitt liv som skådespelare. Antagligen kommer den alltid att finnas där; ensamheten, och jag tror inte att jag är ovanlig på det sättet. Jag tror att vi alla bär på det här, därför att det är ju sant.
Vi är ensamma!
Vi är från det att vi föddes avskilda från värden av våra kroppar, våra idéer och våra tankar. I korta ögonblick under våra liv kommer vi att känna att ”nu.. nu hör jag ihop!”, och de stunderna kommer att förändra allt för oss och vi kommer att ägna all kraft åt att hitta dem igen.
Så ensamheten, den riktiga ensamheten, är inget som bara några få omöjliga illaluktande misantroper går och bär på. Den är allas.
Mörka tanke.
Att det enda vi människor vill är att få komma ”hem” och så är det den svåraste resa vi någonsin kan företa.
Men vet ni, det är när jag är ensam som jag når som djupast in i mig. Det är då jag tänker de klaraste och vackraste tankarna, som jag känner samband tydligare än annars. Ur min ensamhet hämtar jag så mycket gott. Den är förtvivlan och hopp i samma kropp.
Ensamhet kan vara att höra till något som är större än en själv!
Jag tror inte ensamhet är något att vara rädd för. Den är något att låta sig omfamnas av, att drunkna i!
Snart ska jag gå ut till mina vänner, dra ett skämt och så skrattar vi tillsammans igen.
Jag ska bara arbeta färdigt, i mitt inre rum först.
Ålder: 31Familj: Mina många hjärnspöken.Snälla och dumma.Bor: i Stockholm.Yrke: Skådespelare/författare.Gör helst: Står på scen.Tänker bäst: När jag är ensam.Häftigaste drömmen: Nån galen gammal kung skulle det ju vara kul att spela nån gång.
Väcker krönikan tankar eller frågor som du vill dela med dig av? Skriv gärna en rad till redaktionen@barncancerfonden.se.
