Varannan vecka i skolan och varannan vecka på sjukhus. Därtill de komplikationer som behandlingen ger i form av håravfall och mindre ork. Det där är inga problem, enligt Henrik Nord som tycker att livet är ungefär som vanligt.En vecka före jul 2006 fick Henrik Nord och hans familj besked om att han hade T-cellslymfom non-Hodgkin, en tumör mellan hjärta och lunga. Sedan dess har skolarbetet varvats med att ligga på Umeå universitetssjukhus eller Östersunds sjukhus, en vecka på varje ställe.
– Det känns lite konstigt. När jag kommer till sjukhuset påminns jag om att jag är sjuk. När jag är hemma kan jag glömma bort det. Det är skönt att vara hemma med kompisarna, säger Henrik Nord.
Han tycker inte att sjukdomen och de många sjukhusvistelserna har ändrat så mycket i hans liv. Det är tråkigt de veckor han är borta hemifrån, men när han kommer hem är både vardagen och kompisarna som vanligt. De veckor han ligger på sjukhus håller han kontakt med kompisarna via msn och ibland kommer någon till sjukhuset och hälsar på.
– När jag är på sjukhuset vill jag hellre vara med kompisarna. Men ibland, om det är någon jobbig uppgift i skolan, vill jag hellre vara på sjukhuset.
KLASSKAMRATERNA pratar inte så mycket om Henriks sjukdom. Kanske för att de fick svar på de flesta frågor av konsultsjuksköterskan som kom till skolan och berättade om cancer.
– De frågar hur jag mår, om jag känner av min medicin och vad jag gör när jag är på sjukhuset, men annars pratar vi inte så mycket om det.
Vad gör du när du är på sjukhuset?
– Kollar på tv och sitter vid datorn.
Och när du är hemma?
– Är med kompisar och så.
Har du märkt några reaktioner från kompisarna? Är de rädda för sjukdomen och för att ta kontakt med dig eller beter sig alla som vanligt?
– Någon enstaka har backat lite. Förut kanske de sa hej och stannade och pratade lite, nu kanske de säger hej och går iväg. Men det gäller främst personer som jag inte känner så väl. De andra är som vanligt. Mina närmaste kompisar har gett mig stöd att verkligen vilja gå i skolan, säger Henrik Nord.
– Om jag har ändrat mig sedan jag blev sjuk? Det vet jag inte, men jag tror inte det. Det som känns annorlunda är att jag får ha mössa på mig i klassrummet. Det får inte de andra ha.
Han får sjukhusundervisning när han orkar och vill, i snitt en eller ett par timmar per dag, och tycker själv att han hänger med bra i skolan.
– Jag ligger lite efter de andra men jag fattar det mesta.
FÖRÄNDRINGAR HOS sig själv är inte alltid så lätta att upptäcka. Särskilt inte när man är mitt uppe i en behandling. Henrik Nords föräldrar Leif och Ann-Christine ser däremot att vissa personlighetsdrag har stärkts.
– Han har aldrig gillat att stå i centrum, men nu är han ännu mer ödmjuk än tidigare. Sedan orkar han inte lika mycket som tidigare, och är rädd att vara en bromskloss för gruppen när de cyklar eller spelar hockey, säger Leif Nord.
– Vi lever inte ett vanligt liv men Henrik gör det när han är hemma, vilket är skönt. Kontakten med kompisarna har fungerat över förväntan. Det är lite speciellt med barn. Även om de inte ses under långa tider kan de sedan ses igen och då är allt som förut.
Leif Nord är övertygad om att inte bara Henrik utan även kompisarna mognar av det som hänt.
– När en nära kompis drabbas av cancer är det klart att de funderar lite på livet och vad som kan hända. Men gnabbet kompisarna emellan är detsamma.
Henriks mamma, Ann-Christine Nord, tycker att han har blivit mer mån om familjen nu än tidigare.
– Han har alltid varit mån om familjen, och nu märks det än tydligare. Han vill veta exakt när alla kommer hem och vill att vi ska fika tillsammans. Han vill känna mer närhet och tar inte lika mycket för givet som man annars lätt gör när man är tonåring.
FÖRSTA MÖTET med kompisarna efter cytostatikabehandlingen var inte lätt.– Det är klart att det är jobbigt att träffa kompisarna igen när man är trött, äter kortison och är svullen i ansiktet, men allt fungerade bra. Mycket tack vare att Henrik och kompisarna hade mejlat och chattat så mycket innan de sågs. Henrik blev lugnare av det och kompisarna visste lite vad de hade att vänta när de skulle ses. Datorn har verkligen varit till hjälp, och är det fortfarande de veckor Henrik ligger på sjukhus.
Exakt när behandlingen kommer att vara klar vet ingen ännu, men troligtvis till sommaren.
– Då vill jag åka utomlands, sola, bada och bara koppla av. Och börja med hockey träningen igen.
Målet för framtiden då?
– Komma till nhl och bli hockeyproffs.Maria Nilssonredaktionen@barncancerfonden.se
