Bilder som läker

Barn kan inte alltid sätta ord på sina känslor. Men i stället för att prata kan man använda bilden som ventil. På barncancerkliniken i Umeå arbetar man sedan tolv år med bildterapi.

Bildterapin tillkom efter andra världskriget när amerikanska soldater behövde nya verktyg för att hantera sina upplevelser. På 60-talet kom den till Sverige och i dag finns det gott om forskning som stödjer bildterapins förtjänster.

På Norrlands universitetssjukhus är det Eva Eriksson som ansvarar för Bildterapin. Hon kommer varje måndag till och Barn 3, som avdelningen heter.

Eva Eriksson är från början bildlärare, men hon var tidigt nyfi ken på bildterapi och tog kurser. 1998 gav universitetet i Umeå sin första kurs i ämnet och efter att ha gått den började Eva arbeta med bildterapi. Hon har jobbat på Norrlands universitetssjukhus sedan förra sommaren, innan dess hade hon bland annat arbetat med bildterapi bland flyktingbarn.

I bildterapin kan barn uttrycka känslor. Ibland blir orden för svåra för sjuka barn, kanske finns de inte ens. Andra gånger blir orden farliga, svåra att ta i sin mun. Då finns bilden.

Det handlar om att erbjuda en plats där barnen får möjlighet att skapa, undersöka och uttrycka sig med hjälp av till exempel bilder och skapande. Tanken är inte att barnen ska glömma bort sin situation, men det kan bli en stund av avkoppling.

– När barn ritar och målar gör de bilder av det de bär på, som tankar, känslor och erfarenheter av behandlingar, och lägger det utanför sig själva. Jag finns där, ser och bekräftar dem. Det är ett sätt att bearbeta och gör dem lugnare. Vi kan ibland prata om bilden efteråt, men bara om barnet själv vill, säger Eva Eriksson.

FAMILJER KOMMER från halva Sverige till Umeå för cancerbehandling och allt i deras tillvaro kretsar kring lasarettet, vården och behandlingen.

Eva går en rond på Barn 3 och konstaterar att sju av de sjuka barnen och ytterligare två syskon vill vara med den här dagen. Hon lägger snabbt ihop ett schema.

Några är svårt sjuka och ligger i sina sängar. Till dem plockar hon ihop ett set med papper, olika pennor och kritor och tar det med sig till barnens rum. Andra patienter som är på benen kommer till lokalen i slutet av korridoren, där de kan jobba med allt från blyertspennor till lera.

På väggen hänger en bild av ett knallrött flygplan mot kolsvart himmel som Eva fått av en patient.

– Det finns de som tycker sig kunna dra slutsatser av hur barn som ritar mörka teckningar mår. Att man jobbar med svart behöver inte betyda mer än att man gillar den färgen bättre än andra.

TERAPIN SKER I grupper eller enskilt, det får barnen styra. Föräldrar är välkomna, men Eva Eriksson brukar ge dem en öppning att hitta på något annat under en timme, så att inte deras närvaro ska blockera barnen.

– Många barn ritar inte de jobbigaste bilderna när deras föräldrar tittar på. Barn tar väldigt mycket hänsyn till sina mammor och pappor och försöker skydda dem, även från något som finns i en teckning.

– Inför mig behöver de inte ha några hämningar, så jag ser hellre att de vuxna vågar lämna sina barn en stund än att de är med.

Kan bildterapi skada på något sätt?

– Nej, barnen bestämmer vad de vill uttrycka, jag forcerar aldrig fram något. Barn kan göra bilder som kan verka skrämmande, men jag upplever aldrig att de inte tycker om att göra dessa bilder.

Eva har ett helt förråd med gamla teckningar hon samlat. Några har hon fått, andra sparar hon för att ta fram till patienter senare under behandlingen. Motiven på krit- och vattenfärgteckningar visar inte alls bara oro inför död eller olyckor, som man kanske skulle kunna tro.

– Det handlar om hemlängtan, om kompisar, sitt rum och skolan. De saknar allt det där vardagliga och normala, vilket ofta kommer fram hos mig.

ANDRA BILDER handlar förstås om sjukdomen. Eva berättarom en treårig flicka som ritade teckningar under sin terapi. Hon ritade tre figurer, tre självporträtt. Först en bebis med hår, sedan en figur ”när håret fallit av” och slutligen en tredje flicka som är fem år gammal och som har fått tillbaka allt hår.

Många sjuka barn upplever att de har tappat kontrollen ver sin tillvaro.

– Skapandet sker på barnens villkor, och genom bilden återfår de kontroll. De tar kommandot, och det både stärker och lugnar dem. Jag har till exempel sett teckningar där barn opererar läkare och det är deras sätt att ta över situationen, säger Eva och avslutar:

– Jag skapar ett tryggt sammanhang och försöker locka fram kreativiteten samt möter och ser dem. Bilden har de i sig.

Anders Boström
redaktionen@barncancerfonden.se