En annorlunda lektion på en vanlig skola

Ibland haglar frågorna, ibland är det helt tyst.  När konsultsjuksköterskan inom barncancervård Margareta af Sandeberg kommer till en skola för att informera om en klasskamrats sjukdom är ingen klass den andra lik.  Hennes uppgift är att se till att skolan kan fortsätta spela en stor roll i sjuka barns liv.

Klockan är kvart över åtta på morgonen när vi kommer till Paul Yanacs klass 6A i Tallbohovskolan i Järfälla. Margareta är där för att informera skolkompisar om Pauls sjukdom och behandling, och för att förbereda dem för vad som kommer att hända framöver.

Vanligtvis vill Margareta att så få vuxna personer som möjligt finns på plats, helst inga. Hon förklarar för barnen i klassen att detta är deras timme och att vuxna personer inte kan hålla tyst.  Hon belönas med glada fniss. Fotografen och jag är undantaget, men vi har å andra sidan svurit på att inte synas och märkas.

Barnen sitter i en halvcirkel och allas blickar är uppmärksamt riktade mot Margareta. Det känns att alla tycker att det här mötet är viktigt. Margareta är säkerheten själv.  Här är hon på sin hemarena och hon pratar med barnen utan att dumförklara eller köra över. Det märks att hon har förtroende för barnen och att de kan förvalta det.

Hennes sätt att engagera barnen är påtagligt, att hela tiden ställa frågor och få dem att tänka ett steg till. Upp på tavlan åker bilder på celler och blodplättar – eller trombocyter som en flicka räcker upp handen och mycket riktigt påpekar. Inte en enda av Margaretas frågor lämnas obesvarad.  I den här klassen vet man att kroppens byggstenar heter celler och vilka uppgifter vita och röda blodkroppar har.

Paul är lite blyg över att stå i centrum, men Margareta lirkar ändå in honom i samtalet. Han får berätta utifrån sina egna erfarenheter, och det dröjer inte länge förrän han står framme vid Margareta och visar hur en port-a-cath fungerar och hur det går till när han får cytostatika via den. Hon visar var den sitter inopererad på Paul och förklarar vad cytostatika är och vad det gör i kroppen.

– När vuxna pratar om cancer eller cytostatika sänker de rösterna och ser jätteallvarliga ut. Men jag har jobbat med behandling av cancer i nästan 30 år och nu är medicinerna så mycket bättre än för bara några år sedan, berättar Margareta som alltid betonar det hoppfulla.

Hon varvar fakta med sådant som hon anar att barnen undrar. Vågar vi passa till Paul i gymnastiken när vi spelar fotboll? Vad händer om jag träffar hans port-a-cath?  Visst det gör ont, svarar Margareta, men det gör det ju att få en boll i magen eller på smalbenet också.

Vad är cancer och hur vet jag om jag har cancer? Margareta berättar om normala tillstånd och sjukdoms-tillstånd.Eftersom det inte finns några enkla svar är hon noga med att poängtera att oftast betyder ett symtom ingenting. Alla får blåmärken ibland, vissa oftare än andra, och det är helt normalt. Somliga blöder näsblod ofta, några gör det aldrig och de flesta någon gång då och då.

Många av barnen relaterar det de hör från Margareta till det de läser i tidningar. Hjälper det att äta massor av broccoli? Är det sant att astmatiker inte kan få cancer?  Margareta manar till försiktighet när det kommer till sensationsartiklar i kvällspressen och förklarar att det ofta saknas täckning för vad tidningarna påstår.

– När de vita blodkropparna förstår att en cell är dum, varför går de inte och typ slår ner den? undrar en liten kille som är så ivrig att ställa sin fråga att han nästan står upp på stolen för att handen ska räcka så högt upp som möjligt.

– Bra fråga, svarar Margareta entusiastiskt. Alla har dåliga celler men kroppen kan oftast ta hand om dem. Sanningen är att vi inte vet varför vissa inte klarar det.

Och därifrån är steget inte långt till en av dagens viktigaste punkter. Varför har Paul fått cancer? Svaret är att ingen vet. Ingen i hela världen vet varför barn får cancer. Antalet drabbade är konstant över tiden.

– Det är otur helt enkelt. Cancer hos barn orsakas inte av något som barnen själva kan påverka. Risken att få cancer som vuxen kan däremot minskas genom att exempelvis undvika att bränna sig i solen eller att inte röka, säger Margareta.

Smittar cancer?

– Nej! Cancer smittar inte och det kan man bevisa, säger Margareta och spänner ögonen i oss allihop.

Föräldrars och vuxnas farhågor och myter smulas sönder. Paul är inte mer känslig för vanliga infektioner än någon annan i klassen. Det betyder inget allvarligt hot för Paul att sitta bredvid sin snoriga kompis. Han klarar förmodligen förkylningar bättre än de andra. Pauls problem är han själv. Han är mest känslig mot de egna bakterierna, sådana som alla har naturligt på kroppen.

Snart har en timme försvunnit i ett nafs, och förutom att barnen ideligen räckt upp handen för att ställa frågor eller ge svar har de suttit som tända ljus. Margaretas avslutning – ”under tiden ni har suttit och lyssnat här har ni bildat flera miljoner nya celler” – lockar fram ett wow! från de flesta innan de rusar iväg till nästa lektion.

Victoria Wahlberg
redaktionen@barncancerfonden.se