När jag var tretton år dog min mamma i bröstcancer. Jag har behandlat ämnet i min debutbok " taket lyser stjärnorna"som kom ut förra hösten och som för ett år sedan vann Augustpriset i barn- och ungdomsboksklassen.
Även vuxna har haft nytta och glädje av denna bok har det visat sig. I synnerhet de som har en personlig koppling till ämnet.
Detta skriver jag inte för att skryta. Detta skriver jag för att ni ska förstå.Jag vet vad jag talar om. Och skriver om.
Boken var ingen självbiografi, men visst "lånade" jag händelser från att leva med en cancersjuk mamma i åtta år. Jag vet vad det innebär med cellgifter, jag vet hur sjukhus luktar och jag känner framför allt till lukten av rädsla.
Rädslan att den man älskar ska försvinna. För mig blev det så.
Jag trodde aldrig att jag skulle klara det. Men här är jag. Med en örn inom mig. En örn som symboliserar styrka. Jag vägrar att ge upp. Vi har mycket cancer i släkten.
För två år sedan var jag tjugotvå och tog ett beslut. Jag tog upp en kamp.
Kampen mot att jag själv eventuellt kommer att drabbas. Som vilken medelålders kvinna som helst går jag nu på regelbundna kontroller. Mammografi, ultra, allt vad det kallas.
Är det en bra idé? undrade vissa i min omgivning. Blir du inte bara ännu mera påmind, ännu mera rädd? Påmind är jag redan. Mamma finns inte hos mig. Rädd? Ja. Men jag vore mer rädd utan kontroll. För det är just det valet jag har tagit. Valet att ta kontroll. Valet att ligga ett steg före ett eventuellt cancerbesked.
Man sa åt mig att jag lider ungefär 50 procents risk att drabbas. Observera: inte 50 procents risk att dö.
Sedan min mamma dog har antalet dödsfall inom cancer minskat. Forskningen inom bröstcancer har gjort framsteg. Att få cancer innebär inte längre att dö. Du kan bli frisk.
Fler och fler klarar sig. Och att stödja bröstcancer-forskningen är för mig en självklarhet. Visst vill jag också stödja Greenpeace eller ha ett fadderbarn, men tvingas man välja väljer man väl det som ligger en närmast hjärtat.
Sorgen man varit med om. Tomheten man känt.
Jag är 24 idag. Jag har fått rådet att fortsätta bröst-kontrollerna, blivit tipsad om att försöka skaffa barn så snart som möjligt, så en tidig bortoperation av båda brösten skulle kunna vara ett alternativ. Samt två fylliga ersättningar, naturligtvis.
För mig känns det just nu som ett väl drastiskt alternativ. Men varje alternativ till att insjukna är väl en ljusning. Be mig dock inte svara på hur jag ställer mig till frågan.
Inte nu. Snälla, inte nu.
Just nu är jag 24 år ung och lever mer än nånsin. Men medveten. Oerhört medveten. Och det ser jag som någonting positivt. Johanna Thydell
"Jag är Johanna Thydell, född i Nässjö 1980, men tillbringade största delen av uppväxten i Värnamo. Efter en tids studentflackande hamnade jag för tre och ett halvt år sedan i Stockholm där jag fann rötterna och kärleken, köpte en lägenhet och ämnar stanna.
Just nu har jag precis skrivit klart ett första utkast till en andra bok och håller dessutom på med ett projekt för SVT.
Glad och nöjd med tillvaron och lever alltid efter följande motto: Bli den du är."Väcker krönikan tankar eller frågor som du vill dela med dig av? Skriv gärna en rad till redaktionen@barncancerfonden.se.