Allt har gått i ett i ett i ett hela dagen, men nu äntligen får jag sjunka ner i vardagsrumssoffan med en kopp te, nya numret av Uncut och en kvällstrött suck. Men friden varar inte länge:– Sluta Ida. Sluta säger jag! Lägg av!
Det är Erik, tolv år, som ryter till på ovanvåningen. Ida, tio år, fnissar och fortsätter gasta sin tramsiga sång:– Uh-uh-beeejbyy tonaaaajjt!– Sluuu-taaaaa!
Jisses – Ida vet sannerligen hur hon ska reta gallfeber på sin bror! Det vore så lätt att sitta kvar och tänka det där får de reda ut själva”, men det gör jag inte. Jag lyfter på min trötta ända, rätar på mina stela ben och vevar igång min avstängda hjärna. Min hustru och jag har en överenskommelse: det är i situationer som denna som vi verkligen måste göra en insats, det är nu som vi kan formabarnens framtid.
Aktörerna på ovanvåningen klarar inte av att avsluta dramat på egen hand – det vet jag av erfarenhet. Vid det här laget har de fastnat i en evighetsdialog. Det är som att lyssna på en grammofonskiva som hakat upp sig. Samma agerande, samma repliker – om och om igen. På väg uppför trappan piggnar jag till. Nu känner jag att det samtal som ligger framför oss är fullt av möjligheter. Jag ska skänka barnen av den livserfarenhet som jag samlat på mig under de 30 år som jag ligger före dem på Livets Stora Elljusspår. Erik och Ida ska inte göra samma misstag som jag – deras uppgift är att hitta på nya! (Det är det som kallas mänsklig utveckling.)
Själv är jag övertygad om att det inte går att göra särskilt mycket åt ett barns grundkaraktär; vi kan inte uppfostra frimärkssamlaren till att bli en sportfåne eller teaterapan till att bli en datorprogrammerare. Däremot kan vi aktivt påverka våra barns beteende i olika situationer, samt hjälpa dem till goda relationer – både med de närmaste familjemedlemmarna och med bänkgrannen på tunnelbanan.
– Jo!– Nä!– Erik spelar hårdrock – med dragspel.– Sluuta!
Här kommer kavalleriet:– Uj, vad det är jobbigt att lyssna på er. Kom så sätter vi oss i fåtöljerna och pratar. Idas bruna ögon möter Eriks blå. De är nöjda med att jag är här.Jag lever i den hoppfulla övertygelsen om att vi föräldrar kan påverka hur våra barn ser på varandra. Så frön av respekt, förståelse och omtanke så att stolthet, insikt och kärlek blommar! Och med detta föds en förunderlig tanke:I syskonens kärlek till varandra kommer jag att kunna följa, skydda, hjälpa och trösta mina barn – långt efter det att min ömkliga kropp är stoft och aska.
Olle Bergman
Olle Bergman kallar sig själv rätt och slätt ”skribent” – vilket innebär till exempel journalist, författare, kåsör och informatör. Han har skrivit tre böcker: ”Familjens handbok om fästingar, loppor & löss” (Wahlström & Widstrand), ”Skriv för webben” (Liber) tillsammans med hustrun Lotten Bergman och ”Den lilla sorgen – en bok om missfall” (Wahlström & Widstrand) tillsammans med Anna Normelli.
Olle Bergman har en civilingenjörsexamen och har arbetat som bland annat forskningsingenjör, redaktör på Nationalencyklopedin, utbildare, vetenskaplig skribent och internetkoordinator.
Sedan 1997 driver han företaget Bergmans Bokstäver tillsammans med sin fru.Väcker krönikan tankar eller frågor som du vill dela med dig av? Skriv gärna en rad till redaktionen@barncancerfonden.se.
