Lekterapi gör att barn bearbetar sin sjukdom, fortsätter utvecklas och får kraft att orka med sin situation. Men det allra viktigaste är att barnen får fortsätta att vara barn, trots sin sjukdom, menar lekterapeuten Annica Janzon.
Just den här dagen är det lugnt på lekterapiavdelningen. Solen skiner klart över Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Stockholm och gör det stora, luftiga lekrummet ljust och fridfullt.– Du skulle se hur det brukar vara här, med massor av barn som leker och springer omkring, berättar Annica Janzon.
Chansen är stor att det dyker upp leksugna barn och därför tar vi plats i ett av sidorummen, där det finns en bred vattensäng. Ljusslingor och glansiga mobiler hänger i taket. Hit brukar de lite äldre barnen och ungdomarna dra sig tillbaka för att vila eller bara få vara i fred.
– Lekterapi hjälper mamman och pappan att se barnet i familjemedlemmen som är sjuk, berättar Annica Janzon. Ibland kan de behöva påminnas om att deras barn har ett utvecklingsbehov och måste få leka. Lekterapin kan också vara ett bra sätt att bearbeta sjukdomen, en del barn leker till exempel sjukhus och tar sprutor på nallarna.
Annica Janzon har varit lekterapeut sedan 1968. Genom åren har yrkets status förändrats en hel del. Tidigare tyckte man att visst var det kul att barnen lekte, bara de inte störde vården. Idag är lekterapeuten en viktig del av vårdteamet.
– Jag ser barnen i andra situationer än vårdpersonalen. På lekterapin är ungarna och deras föräldrar avslappnade. Därför kan jag iaktta dem och deras framsteg på ett annat sätt än läkarna.
ANNICA JANZON HAR specialiserat sig på lekterapi för barn som har neurokirurgiska sjukdomar, bland annat hjärntumörer.– Jag tycker att det är oerhört intressant att arbeta med de här barnen. Idag överlever många barn med hjärntumör, men en del får allvarliga biverkningar, till exempel i form av koncentrationssvårigheter. Problemen kan se väldigt olika ut beroende på behandling och sjukdomsstadium. De här barnen kan också bli tillfälligt sämre efter en operation, med synproblem eller illamående. Därför måste lekterapin anpassas till var och ens olika förutsättningar. De nyopererade kanske bara kan ligga platt på rygg eller sida, och då arbetar jag mycket med musik och talböcker.
FLERA AV BARNEN följer Annica Janzon genom åren. En del av dem får tyvärr återfall. Då gäller det att orka ta nya tag, peppa, prata, se hela familjen. Inte minst syskonen som ibland kommer i kläm. Storebror och lillasyster måste också få ha ett eget liv, och det händer att Annica tar sig an dem i mån av tid.
Hon sticker åt dem böcker eller ger bort stenar som hon plockar på Öland. Ibland får ett barn som ska in på operation en särskild lyckosten.– Jag gillar att arbeta med naturmaterial. Barbie och sådant… nja, hm. Inte min favorit precis. Fast om det hjälper barnen är det okej ändå. Barbie kan vara bra om hon betyder något viktigt för dem.
MUSIK ÄR EN VIKTIG ingrediens i Annica Janzons arbete. Just nu samarbetar hon med en musikterapeut på barncancerenheten, Noomi Säfsten. En gång i veckan har de en musikstund där även föräldrarna är med.– Det är förlösande, särskilt för mammorna och papporna som gråter ibland. Musik fungerar i högsta grad som terapi, den kan trösta och väcka minnen till liv. Och skänka massor av glädje!
Annica Janzon arbetar gärna med spädbarn eller tonåringar, de är riktiga utmaningar, tycker hon. Spädbarn kan få mobiler och färgglada tyger omkring sig. Mammorna och papporna får lära sig att hantera sina små som just spädbarn och inte patienter.
Tonåringarna är i en svår situation. De ska frigöra sig från föräldrarna, samtidigt som de också är extra beroende av dem i och med att de är sjuka. Ibland går det bättre när en vuxen, som inte är förälder, är med. Lekterapin för tonåringar handlar mycket om att lyssna.
Annica får ibland förtroenden som ingen annan får höra. Men hon pratar också, tröstar. Och spelar dataspel eller föreslår musik. Huvudsaken är att ungdomarna får vara sig själva och ta semester från sjukdomen. I lekterapin finns inga sätt som är fel. Här får man leka. Lekar som läker både kropp och själ.Elisabeth Erikssonredaktionen@barncancerfonden