Forskarna söker bättre strålningstekniker

För vissa elakartade hjärntumörer är strålbehandling det enda sättet att bota. Problemet är att strålningen påverkar även frisk vävnad. Därför är förbättrade strålbehandlingstekniker ett område som cancerforskare och sjukhusfysiker satsar mycket på. Målet är dels att öka överlevnaden, dels att minimera riskerna för sena komplikationer.

Strålning påverkar arvsmassan i cellerna. De orsakar brott på kromosomerna och dödar tumörceller, vilket förstås är målet. Problemet är att också nervceller och stödjeceller kan påverkas negativt. Dessutom kan det täta blodkärlssystemet i hjärnan påverkas av strålning, och det kan störa funktionerna i organet.

Hjärnan hos barn är extra känslig för strålbehandling eftersom den inte utvecklats klart. Man vet att tillväxten av hjärnans celler sker snabbast under fosterstadiet och under det första levnadsåret för att därefter minska. Nätverket av hjärnans enorma mängd av nervkontakter fortsätter att utvecklas under de första åren.

SAMMANTAGET betyder detta att barn som får strålbehandling löper risk att få olika typer av neurologiska problem, till exempel koncentrations-, minnes- och inlärningssvårigheter eller nedsatt hörsel. En annan typ av sena komplikationer är olika former av hormonbrist.

– Det är en ständigt pågående diskussion om och hur vi ska stråla på de enskilda patienter där det kan vara aktuellt, berättar Birgitta Lannering, barncancerläkare och forskare på Drottning Silvias Barn- och ungdomssjukhus i Göteborg.

– Det som styr är typen av tumör och barnets ålder. Ju yngre barn desto större risker. Tendensen är att vi höjer den nedre åldersgränsen, någonstans runt 3–4 år bör barnet vara. Men ibland måste man stråla även mindre barn mot begränsade delar av hjärnan – helt enkelt för att klara livet, fortsätter hennes kollega Thomas Björk-Eriksson, överläkare på Jubileumskliniken, Sahlgrenska universitetssjukhuset, och ansvarig för strålbehandlingen av barn.

–Vi har tydliga behandlingsprotokoll att följa. Det är en garanti för att behandlingen är genomtänkt. Men ibland måste man göra avvikelser. Inget barn är det andra likt och förutsättningarna kan vara så olika.

BIRGITTA LANNERING påpekar att man måste komma ihåg att strålning ändå är den bästa boten för vissa elakartade hjärntumörsformer där risken för återfall är stor. Och det finns en väldigt god kvalitetskontroll inbyggd i nya behandlingsprotokoll.

– När läkaren har bestämt strålfältet för en enskild patient skickas detta för bedömning till dem som ansvarar för protokollet. Ingen läkare fattar ensam beslut om strålning ska göras, eller i vilken dos. Vi diskuterar mycket med kolleger internt, nationellt och internationellt, inte bara när det gäller behandling generellt utan också patientspecifikt.

–Vi har också blivit tydligare i att informera föräldrarna om vilka bieffekter det kan bli av strålning. Information är bra och viktig och ger en framförhållning, men det är klart att den kan öka oron inför behandlingen.

Forskarna arbetar ständigt med att pröva sig fram till skonsammare sätt att stråla. Mycket har hänt de senaste åren. Idag är läkarna långt mer återhållsamma med stråldoser och vet betydligt mer om vilka effekter strålningen kan ge. Ändå har forskarna inte riktigt svaren på hur man bäst ska ge strålbehandling. Ännu.

Det är inte strålningen mot själva tumören som man experimenterar med – den tullar läkarna inte på. Det intressanta är vilken stråldos man ger i förebyggande syfte, till en frisk hjärna, för att minska risken för återfall. Ett exempel på studier som görs är försök med hyperfraktionerad strålning, det vill säga att man delar upp strålningsdosen på två gånger per dag i stället för en.

JUST NU PÅGÅR en internationell studie som ska se om man dels får bättre resultat (man kan ge lite större dos på detta vis och därmed kanske prognosen förbättras), dels mindre bieffekter.

– I den studien ser vi också på möjligheten att minska strålfälten runt själva tumören så mycket som möjligt och därmed minska så kallad spillstrålning. Det görs för att minska risken för hörselskada. Ibland används en speciell teknik som kallas imrt – Intensity Modulated RadioTherapy, säger Birgitta Lannering.

I vissa medier har det förekommit debatt kring möjligheten att stråla med protoner i stället för fotoner. Protonstrålning är lättare att styra så att man bättre undviker spillstrålning. Det kräver dock en mycket avancerad och dyr teknik.

I Sverige arbetar en grupp med att undersöka möjligheterna att skapa ett nationellt centrum för protonbehandling. Men det behövs mer forskning för att bestämma protonstrålbehandlingens exakta plats i behandlingen av hjärntumörer hos barn.

Forskarna tittar också på alternativ till strålning, så att man helt enkelt kan undvika den. Det finns situationer där läkarna tidigare ansett att strålning är nödvändig, men där den möjligen kan ersättas med exempelvis högdoscytostatika.

– Vår egen forskning handlar om vad som egentligen händer i hjärnan när den bestrålas. Försök pågår där vi strålar halva hjärnan på friska råttor – bara för att se vad som händer i deras hjärnor, berättar Birgitta Lannering.

– Det vi söker efter är någon slags mekanism som kan skydda hjärnan. Finns det till exempel någon medicin man skulle kunna ge för att minska strålningens bieffekter?

Men alla varianter och teorier kring strålbehandlingen måste förstås studeras noga innan de kan skrivas in i behandlingsprotokollen och bli allmänt vedertagna. Ofta tar det runt fem år från det att en studie genomförs till att protokollen förändras.

– Det händer mycket på det här området, men det är klart att man kan tycka att det går sakta.

Stina Jordevik