I FÖRRA NUMRET tog vi upp hur det är att förlora ett barn. Det var Iris och Fredde Rosengren som i en artikel berättade om sin son Filip som dog som femåring Genom sitt mod har de hjälpt många andra. Reportaget väckte starka känslor. Både hos oss här på redaktionen och ute hos er läsare.
Människans största gåva är kanske att kunna känna empati, kunna leva sig in i hur andra känner det och upptäcka att innerst inne delar vi samma känslor.
Jag är inte ensam - det finns andra som känner som jag. För innerst inne längtar vi alla efter förståelse och gemenskap: att få vara precis som vi är. I vår glädje, sorg, irritation och ilska.
Alla som drabbas av att ens barn får cancer hamnar i ett känslomässigt kaos. Livet förändras över några minuter när man fått beskedet.
I Barn och Cancer försöker vi skriva om hur man kommer vidare, vad som sker inom forskning och vad som sker i själen när barnet får cancer. Och vad som kommer efter sjukdomen.
Om du inte känner dig ensam när du läst tidningen, om du fått reda på något nytt inom forskning eller känner igen dig och ditt barn i våra reportage - då är vi på god väg att lyckas bli den vän och hoppgivare som vi vill att tidningen ska vara. Men vi vill bli ännu bättre. Så fortsätt skriv, maila och ring oss. Att höra av er är det bästa vi vet.
Jag slutar med några rader ur ett mail som jag blev jätteglad över. Det är från en pappa, vars dotter numera är frisk från sin leukemi. Han skriver först om att han blev mycket gripen av artikeln med familjen Rosengren och fortsätter:
"Tårarna från din artikel förbyttes i glädje när man några sidor senare läser Toves brev. Tove fick vårt rum på avdelning 91 i Lund när hon kom in och var nysjuk - KUL ATT SE ATT DET GÅTT BRA FÖR HENNE."Lena M Nordlund, redaktör